the end.
Hittade något jag inte ville hitta, något jag letat efter i snart åtta månader.
jag hittade bevis på hur oviktig jag är, hur betydelselös. Hur ingenting.
Min första impuls var att kvadda varenda möbel inom synhåll, slå sönder
varenda ruta, och lämna ett elakt meddelande på ditt köksbord. Men jag samlade mig,
tog mina saker och kastade in nyckeln i brevinkastet för sista gången.
Det klirrade när den landade, sen blev det tyst. Jag sprang nedför trapporna och
hoppades på att trilla & bryta nacken eller i alla fall ett ben eller två.
Bryta någontinting så alla kan se hur ont det gör.
För kriget i mitt huvud kan ingen se, men med en bruten nacke får man garanterat
medlidande. Man får förståelse & blommor & klapp på huvudet.
Om man överlever vill säga, men annars får man ju blommor på graven och det är
lika bra det, bara man får blommor och medlidande.
Och nu är jag mest arg, arg över att jag är en nittonårig tjej som vandrat genom elden
så länge jag kan minnas, jag har blivit manipulerad, utnyttjad, och jag har vuxit upp.
Lärt mig att tyda signaler, lärt mig att tyda människor. Jag har lärt mig att förstå.
Men ändå så är det någon som lyckas ta sig in under huden, någon som lyckas med det omöjliga.
Någon som viskar poesi i mitt öra, någon som lyssnar och säger att han förstår.
Och han har mig där, när han vill ha mig där.
Och han är så fin och så bra och han luktar så
gott och han förstår precis hur jag känner,
och han dömmer mig inte, han gillar att jag är
konstig, han gillar att jag är udda och ledsen.
Och rädd för allt. Men fan heller.
Du ska inte vara här, jag orkar inte ha dig här.
Flytta, stick ifrån den hä jävla stan. Låt den där
jävla lägenheten med takbjälkarna brinna ner.
Låt den brinna ner tillsammans med alla jävla minnen,
all jävla ilska jag har lämnat där, alla tårar i mörkret.
Jag avslutar det här nu, jag måste rädda mig själv.
Insekten under huden som är du håller på att äta upp
mig. Det är inte mycket kvar av mig nu.
Nu har jag äntligen hittat ilskan igen, och du ska få den
rakt i ansiktet för det är fan allt du förtjänar.
Flytta, ta ett bra fint välbetalt jobb någonstanns,
gift dig med någon advokatbrud som lever upp till dina
krav, skaffa fyra ungar i ett fint villaområde för övre
medeklassen. Sitt där på din inglasade altan om tio år
och fundera över var livet tog vägen. Bli en nöjd jävel.
En nöjd, självgod jävel. Det är fan inte synd om dig.
Hur mycket mörker du än bär på så är det fan inte synd om
dig. Hur jävla svår och rädd och ensam och ledsen du än
är så är det fan inte synd om dig.
Inte ett skit.
jag hittade bevis på hur oviktig jag är, hur betydelselös. Hur ingenting.
Min första impuls var att kvadda varenda möbel inom synhåll, slå sönder
varenda ruta, och lämna ett elakt meddelande på ditt köksbord. Men jag samlade mig,
tog mina saker och kastade in nyckeln i brevinkastet för sista gången.
Det klirrade när den landade, sen blev det tyst. Jag sprang nedför trapporna och
hoppades på att trilla & bryta nacken eller i alla fall ett ben eller två.
Bryta någontinting så alla kan se hur ont det gör.
För kriget i mitt huvud kan ingen se, men med en bruten nacke får man garanterat
medlidande. Man får förståelse & blommor & klapp på huvudet.
Om man överlever vill säga, men annars får man ju blommor på graven och det är
lika bra det, bara man får blommor och medlidande.
Och nu är jag mest arg, arg över att jag är en nittonårig tjej som vandrat genom elden
så länge jag kan minnas, jag har blivit manipulerad, utnyttjad, och jag har vuxit upp.
Lärt mig att tyda signaler, lärt mig att tyda människor. Jag har lärt mig att förstå.
Men ändå så är det någon som lyckas ta sig in under huden, någon som lyckas med det omöjliga.
Någon som viskar poesi i mitt öra, någon som lyssnar och säger att han förstår.
Och han har mig där, när han vill ha mig där.
Och han är så fin och så bra och han luktar så
gott och han förstår precis hur jag känner,
och han dömmer mig inte, han gillar att jag är
konstig, han gillar att jag är udda och ledsen.
Och rädd för allt. Men fan heller.
Du ska inte vara här, jag orkar inte ha dig här.
Flytta, stick ifrån den hä jävla stan. Låt den där
jävla lägenheten med takbjälkarna brinna ner.
Låt den brinna ner tillsammans med alla jävla minnen,
all jävla ilska jag har lämnat där, alla tårar i mörkret.
Jag avslutar det här nu, jag måste rädda mig själv.
Insekten under huden som är du håller på att äta upp
mig. Det är inte mycket kvar av mig nu.
Nu har jag äntligen hittat ilskan igen, och du ska få den
rakt i ansiktet för det är fan allt du förtjänar.
Flytta, ta ett bra fint välbetalt jobb någonstanns,
gift dig med någon advokatbrud som lever upp till dina
krav, skaffa fyra ungar i ett fint villaområde för övre
medeklassen. Sitt där på din inglasade altan om tio år
och fundera över var livet tog vägen. Bli en nöjd jävel.
En nöjd, självgod jävel. Det är fan inte synd om dig.
Hur mycket mörker du än bär på så är det fan inte synd om
dig. Hur jävla svår och rädd och ensam och ledsen du än
är så är det fan inte synd om dig.
Inte ett skit.
Inga kommentarer
147 gånger
147 gånger
Detta blogginlägg har senast blivit besökt av..
Du måste logga in för att kunna skriva kommentarer
Ifall du inte har någon LifeStory kan du skapa en här.