Och så var man tillbaka på ruta ett igen.

Efter all ovisshet, all frustration. Jag lovade mig själv att inte förvänta mig någonting.
Jag lovade mig själv att hålla hjärtat kvar i bröstkorgen, att aldrig blotta det igen.
Men vem försöker jag egentligen lura? Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna,
jag kan inte INTE känna någonting. Jag vet inte vad jag känner, jag vet bara att det är någonting.
Något som svider värre än myggbetten. Något som gör att jag bara vill ligga i den där famnen
och andas, känna lukten. Jag får bita mig i tungan för att inte säga någonting, stoppa händerna
i fickorna för att inte röra. Stirra in i tv:n, skratta till det där skitdåliga programmet, låtsas. Vara hård.

Och snart försvinner du bort.
Fast ibland undrar jag om du någonsin var här.
Jag kommer att minnas varenda andetag,
varenda ord,
varenda blick,
varenda natt.

Och jag vet att det aldrig var likadant för dig,