många tankar blir de när man står vid vägskälet... Vad ska man göra. O vad ska man icke göra.. Jag vet EXAKT nästan inte. Eller jo egentligen. (men de skriver jag ju inte i denna blogg:p) De finns en människa. En. Som vänt allt upp och ner i mitt liv. Nyss var allt självklart men PANG. Så förändras allt i en sekund. O vad ska jag göra åt de? Va? Ingentingen blir nog svaret... Absolut ingentingen. De är inte för att jag inte bryr mig, de är inte för att mina känslor försvunnit , för dom finns.. Utan de är helt enkelt så att jag orkar inte kämpa. Jag orkar inte prestera. Känns som så här jag viger mitt liv åt jobbet och åt ödet. Du knackar på när du vill.. Förändringar blir de. Men i samma sekund så kommer jag stå där. Precis brevid dig. Du har lärt mig så mycket, visat mig ännu mer. Jag trodde för en liiiiiiiiiten sekund. Men den är borta liksom bubblan runt 'oss'... Okej fine... Jag finns när de så blir läge för de.. Min tur finns nog i spel. Men vissa spel orkar man inte hålla i förevigt. Jag känner mig lite down... Okej har väl sina anledningar... Okej..okej... Men ändå... Känns oxå som att jag egentligen inget vettigt har att säga... För de jag egentligen ska säga. Spelar ju ingen roll om jag säger här. Utan de är ju TILL DIG jag ska säga de.,. Men vet ni., jag vågar inte... Ha ha... Vad fan är jag rädd för? Att säga de. Att vara rak i mina svar. Att vinna. Att förlora. Att helt enkelt förstöra de lilla som finns... Nä... Nu ska jag kanske sova. Myror i huvudet. Men jag låter detta räcka för i dag... Sov gott mina vänner.